Moskva – St. Petersburg – Tallin – Götlaborg!

Efter att ha slagit ihjäl lite tid på IKEA bestämmer vi oss för att spendera natten på Hotel Dynamo i Ufa. Vi har sedan Astana haft som plan att fira vårt lyckade mek-projekt med champagne. En pava rysk champagne senare ser vi hemresan med tillförsikt. Det här kommer gå bra!
Innan den här resan har vi sett UAZ Hunter som ett alternativ till Rachel men efter att ha synat den i sömmarna så inser vi att det skulle ge ännu mer problem. Vårt resejärn för nästa resa bör vara en sexhjulsdriven GAZ. Rejält stål överallt!

20130711-190303.jpg
Vägen mot Moskva går genom två autonoma republiker, Bashkortostan och Tatarstan. Det sistnämnda tycker vi är ganska roligt och vi skrattar åt faktumet att alla vi möter är tattare.

20130711-191834.jpg
Vägarna i Ryssland är betydligt bättre och det byggs överallt så vi rullar så sakteliga hemåt.
Gjorde ett halvhjärtat försök att bada i Volga men även där var det nedsmutsat så till den milda grad att vi backade.
Vår enda kontakt med ordningsmakten sker utanför Kazan och så fort han fattade att vi var svenskar så önskade han oss en trevlig resa och vinkade iväg oss.
Ett snabbt stopp i St. Petersburg för lunch och turistande förde oss upp i St. Isaac’s katedral med fin-fin utsikt över staden.

20130711-190723.jpg
Vi far senare direkt mot estniska gränsen och Ivangorod. När vi når gränsen är det lika ostrukturerat som vanligt och vi hamnar i fel fil. Gräns-snubben tycker dock att det OK och vi stannar kvar. Till slut blir det vår tur och dom ber oss att visa dokumenten för att klarera ut bilen. Eh, tänker vi, vi har ju inte klarerat in den. Det behövdes inte när vi körde in i Ryssland via Kazakstan. Gräns-kvinnan ger oss det uppmuntrande “Big problem” och går iväg för att konferera med chefen. Eftersom vi står i fel fil så släpper dom ut oss från terminalen men med en strikt instruktion om var vi skall parkera. Till slut kommer gräns-kvinnan tillbaka och undrar om vi inte klarerat in bilen i något annat land? Visst säger vi, senast Kazakstan. Oj vad bra svarar hon, har ni kvar pappret? Jajjamen. Hon tar med pappret, förärar det med två nya stämplar och vips så hade vi inga problem mer. Detta har dock gjort att all trafik genom stationen har stoppats under en halvtimme och våra medtrafikanter är begränsat nöjda…
EU sidan på tullen går på 10 min när vi väl kommer in.
Efter en natt på hotell Inger i Narva far vi mot Tallinn. Bra väg men mycket fotoboxar.

20130711-190554.jpg
I Tallinn hinner vi med en kort stadsvandring och får godaste lunchen på länge.
Vi bunkrar upp med lite öl och nu börjar det bli tydligt att vår dämpning inte längre är självutjämnande. Rachel börjar bli rejält baktung…
Tallink tar oss till Sthlm utan problem och svenska tullen släpper helt oväntat igenom oss utan frågor. Nu ligger endast 480km svensk motorväg framför oss och sen är vi hemma!
18136km och 63 dygn senare är vi tillbaks i Göteborg! Mycket trevligt!
Det har varit en fantastisk resa och vi har många minnen för livet.
Tack alla som hjälpt oss och tack även ni som läst bloggen, hoppas det har varit tydligt att vi har haft roligt längs vägen!
/Henrik och Johan

Advertisements

Thank you Caspian Motors Astana!

Land Rover dealern i Astana heter Caspian Motors. Dom tog vårt problem med luftbälgarna på allvar och ställde upp med allt dom kunde göra. Våra nya bälgar var på DHL-kontoret i Almaty och hade fastnat i tullen. Berik på Caspian Motors tog av sin tid och hjälpte oss ringa till DHL, besöka DHL-kontoret i Astana, ingå avtal med DHL samt tjata på dem att skicka paketet de sista 120 milen till Astana. Allt på sin arbetstid. Detta gav resultat. Redan på fredagen hade vi paketet i våra händer! Så trots att tullen i Almaty sagt att det tar tre dagar att få loss paketet gjorde våra påtryckningar att det bara tog en dag.

20130702-095745.jpg

Allt vi behövde nu var en verkstad så vi kunde byta bälgarna. Caspian Motors ställde åter upp och lånade ut en plats i sin verkstad. Det ländes riktigt lyxigt att meka med bilen på en lift! Dom undrade om vi var mekaniker, eftersom vi visste precis hur man gjorde. Nej svarade vi, tyvärr blir det så här när man äger en gammal Land Rover. Man lär sig meka.

20130702-100144.jpg

20130702-100205.jpg

Det tog en timme för oss att byta bälgarna, sen fick vi veta att vi skulle infinna oss i bilhallen. Vi skulle nämligen få lunch. Dom hade ett kund-event och hade stor grillbuffé i bilsalongen. Väl där fick vi mingla med prominenta gäster, inte bara chefen för Caspian Motors Astana, utan även chefen för hela Kazakhstan var influgen från Almaty dagen till ära. Det hela var väldigt trevligt och alla var imponerade över vår resa och önskade lycka till!

20130702-102330.jpg
Vi lämnade dem i stor tacksamhetsskuld, och satte kurs norrut, nu skulle vi ut ur landet. Vi kom inte ens ut ur stan. Nåt var fel med bilen. Den hade börjat luta nåt fruktansvärt. Det visade sig att ena bälgen var fullt uppblåst och den andra inte alls. Nåt var fel med sensorerna. Vi körde tillbaka till verkstan. Dom körde en diagnostik med datorn och försökte kalibrera sensorerna. Det verkade fungera, och vi lämnade dem igen. Den här gången kom vi endast ett par mil längre, ett irriterande ljudlarm hade börjat att pipa, det måste gå att meka bort tänkte vi och stannade längs vägkanten. Vi gjorde bara det värre när vi försökte pilla med sensorerna och pumpa bälgarna upp och ner. Till slut pumpade den inte alls och vi fick köra tillbaka till Astana med axeln helt nedsänkt.
Tillbaka på verkstan orsakade vi lite huvudvärk för deras cheftekniker. Han hade inga nya sensorer på hyllan, så han kopplade om kompressorn, ventilerna, samt relät så att vi nu bara kunde köra bälgarna helt manuellt genom att ansluta en kabel i reläboxen. Genialiskt!

20130702-102434.jpg

20130702-102447.jpg
Nu lämnade vi både Astana och Kazakhstan! Endast ett problem nu, ett fruktansvärt irriterande ljudlarm inne i bilen. Vi vågade inte meka mer själva så vi höjde volymen på stereon för att dränka larmet och körde mot Ryssland.
Vi hade varit lite halvt oroliga för den här gränsövergången. Sist vi var i Ryssland tömde tullarna hela vår bil och vände allt ut och in. Allt skulle kontrolleras i minsta detalj och det tog många timmar den gången. Den här gången ville dom inte titta på nånting alls, och det hela tog 40 minuter! Bägge tullarna avklarade, utan mutor, på runt en timma.

När vi väl hade lämnat Kazakhstan så vågade vi meka lite igen och efter lite sökande i servicehandboken kom vi fram till att det borde gå att koppla ur larmhögtalaren. Sagt och gjort, vi slet isär instrumentbrädan och lokaliserade högtalaren. Döm av vår förvåning när Land Rover hade haft vänligheten att sätta en kontakt på högtalaren som vi enkelt kunde dra ur. Nu kunde vi köra med normal volym på stereon igen!

20130702-105813.jpg
Vi hittade sedan camping utanför Mjass. Trevligt ställe men hela Rysslands myggbestånd hade valt att campa på samma plats vilket gjorde kvällen spännande. Vi hade dock både öl och korv att fokusera på istället!

20130702-110441.jpg
Vi har nu nått Ufa och tog en hotellnatt för att fixa registrering i Ryssland. Oväntat stor stad, 1 miljon invånare, som dessutom hade IKEA! Äntligen fick vi vår matjes-sill!

20130702-110820.jpg

Kazakhisk midsommar, explosion och Astana

Vi lämnade Almaty och satte kurs mot Astana. Där skulle vi besöka Sveriges ambassad och Sveriges ambassadör Manne Wängborg och hämta våra extra pass med ryska visum i. Det är 1200 km mellan Almaty och Astana och vi tänkte köra sträckan över midsommarhelgen. Dock inte utan att fira midsommar! I Almaty hade vi köpt inlagd sill och potatis, gräddfil och snaps.
På vägen mot Astana stannade vi vid Lake Balqash och hittade en enslig strand som vi ansåg duga till svenskt midsommarfirande. Det tog ett tag att hitta en strandremsa som inte var fullständigt nedskräpad dock. Det verkar vara standard här att lämna kvar allt skräp efter sig, så efter ett tag har dom lyckats förvandla en fin picknickplats till en soptipp. Det är ett problem som vi sett inte bara i Kazakhstan utan i hela centralasien. Väldigt tråkigt att se.

 

Vi slog i alla fall läger på vår strand och genast började midsommarfirandet. Vi byggde en midsommarstång av vass och eltejp. En svensk flagga saknades också så vi tillverkade en av gula och blåa disktrasor.

 

henrik klistrar

För att sprida riskerna hade vi köpt två olika sillsorter, en lettisk och en kazakhisk. Ingen av dom var såklart matjessill, dom var inlagda i olja och nån slags gele, men dom smakade ok och vi var glada att vi hade sill och potatis.

Johan flaggar

Senare på kvällen fick vi sällskap. En rysk UAZ-minibuss svängde ner och parkerade en bit från oss. Vi gick och presenterade oss (läs: bjöd på vodka). Och det visade sig vara tre killar som jobbade med att åka runt och mäta bakgrundsstrålning. Just ikväll var dom lediga och tänkte campa på stranden. Vi gjorde gemensam middag och drack vodka till långt in på småtimmarna. Det hela var mycket intressant då vi fick reda på en del roligt. Bland annat att Kazakhstans farligaste vägsträcka låg framför oss. Vi undrade om det var för att det var en dålig väg, men nej. Tvärtom. Vägen är så ny och bra och därför finns inga gropar att gira och bromsa för. Därmed somnar många vid ratten och dör när dom kör av vägen. Win some lose some.
Kazakherna låter oss också förstå hur imponerade dom är över vår resa, dom undrar hur vi vågar ta oss för en sån här resa, och ger oss en present. En tavla med en häst. Vi döper hästen till Kurt och hoppas att han överlever resan hem till Sverige.

 

midsommar

tavelpose
Johan, Kurt och vår midsommarstång.

Nästa morgon testkör vi och Kazakherna i UAZ:en varandras bilar en stund på stranden, sen gör vi oss redo för avfärd.

röd och grå

 

grå bil
Väl på väg kan vi verkligen konstatera att vägen är riktigt bra. Ny och slät asfalt och mil efter mil av raksträcka över den kazakhiska stäppen. Landskapet är helt platt och oföränderlig, mil efter mil. Vi börjar faktiskt förstå att folk kör av vägen för att man slappnar av på ett helt annat sätt här.

landsväg
Vår körning förflyter dock utan missöden. Landskapet består av öken och stäpp och efter mycket letande gör vi nattläger mellan ett par bergsknallar.vy

 

 

Nästa dag hade vi bara ett par timmar kvar att köra in till Astana.

Mitt under en omkörning av en lastbil hände det. Vi hör en explosion och bilen börjar kränga. Johan lyckas styra undan och stanna bilen på vägrenen. Punktering tänkte vi, men icke. Om det ändå hade varit så väl. Vi inser direkt vad som hänt när vi går ur bilen och tittar. Rachel har luftfjädring bak och ena bälgen har exploderat. Detta gör att vi inte har någon fjädring bak och hela bakvagnen hänger ner.
trasig bälg
Byta bälgar har vi gjort förr så det hade inte varit någon match om vi hade haft extra med oss. Nu har vi inte det utan står på en vägren i öknen i Kazakhstan. Johan kommer på den briljanta idén att stötta upp bakaxeln med lite masonit som vi hittade i diket. Sagt och gjort, vi lagar Rachel med masonit, stripes och spännband.
lagad bälg
Med en stelopererad bakaxel blir det en fruktansvärt stötig färd de sista tio milen in till Astana, men vi lyckades i alla fall höja bakaxeln såpass mycket att det går att köra.
I Astana kör vi direkt till Land Rover. Tyvärr kan de inte göra något för oss, det finns inga nya bälgar till Rachel i hela Kazakhstan eller Ryssland, så det skulle ta tre veckor att få hit nya från England. Den tiden har vi inte, våra visum går ut den 2 juli och det går inte att förlänga enligt kazakhisk lag.
land rover office
Vi måste alltså lösa detta själva. Som tur var så hade vi backup-planer både för shipping och själva reservdelarna. Vi ringer till Göran på Kastells Bil i långås. Han har hjälpt oss med reservdelar förut och han hade nya bälgar liggandes! Väckte sedan Adeline på första semesterdagen och undrade om inte hon kunde ha vänligheten att åka 25mil med lite reservdelar till vår bil. Det hade hon och snart var delarna upphämtade och på väg till DHL’s service center i Johanneberg. Men nu började problemen, den bokning och tullfaktura jag gjort på morgonen var borta pga datahaveri hos DHL. Tiden gick och vi började undra om något hänt (läs: Adeline hade strypt och sålt DHL-agenten till högstbjudande) men till slut hade Adeline pratat iväg paketet trots icke fungerande datasystem. Tack Adeline och Molly. Senare på kvällen ser vi även på hemsidan att paketet rör sig! The joy!
Efter detta inser vi att vi är fast i en stad i en vecka och börjar planera för lite seriöst turistande i Kazakhstans glittrande huvudstad Astana!
Astana
Helt ärligt så är det en rätt trevlig stad, om än dyr och lite “platt”. Det är också en konstig stad. Allt är ganska nybyggt och det saknas en tydlig själ. Inte så konstigt för en stad som har bytt namn inte mindre än tre gånger på de senaste 60 åren. Staden är också relativt ny som huvudstad. President Nursultan Nazarbajev  lät flytta huvudstaden från Almaty till Aqmola 1997, 1998 bytte han sedan namn på Aqmola till Astana, vilket betyder just “huvudstad” på Kazakhiska. Hela bygget av den nya huvudstaden finansieras av oljepengar samt av pengarna Kazakhstan får av Ryssland för att hyra ut kosmodromen i Bajkonur, världens första och största uppskjutningsramp för rymdfarkoster. Härifrån har både Sputnik 1 och Jurij Gagarin lyft mot rymden. Denna råkade Sovjet placera i Kazakhstan och Ryssland måste nu hyra den för 115 miljoner USD om året.
Astana 2
Astana 3
Känslan i Astana är som sagt att det saknas en själ, men det kompenseras av att man har byggt galet storslagna byggnader på en ganska liten yta. Köpcentrumen är hypermoderna och förutom att det bränns hål stora som Gotland i plånboken så har vi det riktigt bra. Försöker samla lite martyrpoäng över att vi är fast här men det röstas snabbt ned när nästa öl serveras…
I Astana har Sverige en ambassad och hit hade vi fått hjälp hemifrån att skicka våra extra pass med ryska visum i. Tack Fredrik! Vi mötte ambassadör Manne Wängborg på ambassaden och fick våra pass och en trevlig pratstund. Tack Manne!
henrik visum
Efter två dagar stod det på DHL’s hemsida att vårt paket var i Kazakhstan men att det var fast i tullen för att det saknades nåt dokument. Vafaan!? Vi hade angivit Land Rover dealern i Astana som mottagare av paketet, det borde vi nog inte ha gjort. Det gäller nämligen andra tullregler för företag än för privatpersoner. Det är nu torsdag den 27/6 och vi måste nu ha paketet före helgen om vi ska hinna både laga bilen och köra ut ur landet före våra visum går ut den 2/7. Nu är vi dessutom såpass försenade att våra ryska visum är i fara, dom går ut den 6/7… Om detta inte fungerar så kanske vi måste parkera Rachel i Astana och flyga hem. Hemska tanke. Vårt öde vilar nu i DHL:s händer.
På toppen av allt elände har Kazakhstan beslutat sig för att blockera WordPress. WordPress är plattformen vår hemsida ligger på och således kan vi inte uppdatera bloggen härifrån. Lyckligtvis har vi en webmaster hemma i Sverige som hjälper oss med inläggen. Tack Patsy!
(jadå. Det är ingen fara /Patsy)

Bishkek – Almaty – Charyn Canyon

Gud hör bön!
Gud hör bön!
Till slut kom paketet med länkarmarna. Något sent på grund av DHL:s bristande information om tullregler men ändå. Bara det faktum att vi har dom i våra händer gör att vi känner oss trygga.
Efter lite koffeinpåfyllning far vi mot Almaty. Utanför Bishkek blir Henke stoppad av polisen. Halvljuset är av (som det alltid är, annars får man skäll för att det är på) och för detta ska vi få böter. Vi det här laget kan vi spelreglerna och återigen försvinner all vår ryskakunskap och vi hävdar in i det längsta att vi inte förstår vad han menar. Till slut låter han oss åka. Henke – Poliserna: 4-0.
Det är endast 50km till gränsen och väl där är det lika ostrukturerat som vanligt. Vi hittar dock rätt personer och två stämplar senare har vi lämnat Kyrgyzstan. Den Kazakiska sidan kräver lite mer arbete och man måste lämna gränsposteringen och gå in i Kazakstan för att ta kopior på lite papper för att sedan gå in bakvägen igen och fortsätta processen. Varför göra det enkelt? Vi får de vanliga frågorna; droger? Vapen? Nej nej säger vi och dom tittar lite slött på bilen. Sen är det bara att köra in. Bägge tullarna avklarade på 90 minuter, mycket bra!
Körningen till Almaty går smidigt, bra väg och dom har faktiskt både skyltar i korsningar och avståndsskyltar. Imponerande! Vi kollar i Lonely Planet efter ett lagom risigt hotell, fastnar för Zhetisu som är en gammal Sovjet-relik med våningsdam och hemsk design. 60 $ senare så har vi i alla fall tak över huvudet och en hyfsat trygg parkering.
Almaty är, precis som vi läst, en ganska europeisk stad där folk till och med stannar vid rött ljus! Vi noterar brand stores för Lego, Rolex, Hugo Boss och Columbia Sportswear. Inte illa. Dessutom ligger staden fantastiskt med berg på nästan 5000 möh i omedelbar närhet. Där ligger Göteborg lite i lä…
view
Dagen efter åker vi och träffar David på Stantours som hjälpt oss med info och de LOI:er vi behövde. Då han inte bara är en bra kille utan dessutom stolt ägare av en Defender så tipsar han även oss om en Land Rover-verkstad i Almaty som kan tänka sig att diagnosticera utan att krångla med annat. Sagt och gjort,vi åker dit och får reda på att vår ABS:sensor på höger sida fortfarande skickar fellarm. Dom hinner tyvärr inte byta sensorn, så vi gör det själva.
mek
computerwizard
Det visar sig att vår nya sensor har tagit emot lagret i hjulhubben och garanterat därför genererat fellarm. Vi byter tillbaka till den som satt där när vi köpte bilen och därmed har överlevt två hubbar. Det i kombination med att vi kopplade bort batteriet i en halvtimma gjorde att vi fick släckt larmet! Yes! Stor lycka! Vi har nu både ABS och Traction Control. The joy! Detta firar vi naturligtvis med vodka på närmsta bar. Vi åker tillbaka till verkstaden dagen efter och får tömt de sista felloggarna och sen far vi mot Charyn Canyon.
Vägen ut ur Almaty går genom en hel del förorter och naturligtvis så står snuten och gamar överallt. JH torskar igen, återigen förbannade foto med tydlig bild på bil och hastighet så man inte kan förhandla. Denna gång är dock polisen väldigt tydlig med att lite vodka eller öl löser problemet så ett paket “Svenska Skärgårdssnappsar” senare är vi på väg igen… Där rök vår midsommarsnaps.
När vi lämnat förorterna bakom oss blir vägen riktigt snygg. Öppna landskap och snöklädda berg som fond.
open road
Nu när vi fått släckt fellarmen kände vi att vi måste byta länkarmarna också. Vi svängde upp på en bra mek-ramp och 10 min senare är Rachel så gott som hel igen! I Bishkek hade vi dessutom fixat vår krånglande vindrutetorkare så nu fungerar intervall-torkning igen. Bara för en vecka sedan kändes det som att vi haltade fram, nu är allt på topp igen. Riktigt skön känsla!
Sen det här med mek-ramper, dom finns överallt i gamla Sovjet. Helt grymt när man skall små-greja lite längs vägen. Varför sätter inte vägverket upp såna hemma? Skandal.
Idol-Henrik
Det kostar 2 $ per person och dygn att köra in i området, men då får vi inte köra bil nere i canyonen enligt parkvaktaren, men 10 $ under bordet löser problemet och vi kör ner i canyonen. Helt galet snygg väg.
canyon1
canyon2
En välkörd dirt track tar oss ner genom Valley of Castles, överallt tittar ökenråttor upp ur sina hålor.Örnar och gamar cirkulerar ovanför oss. En passage längs vägen lämnar endast ca 5mm runt bilen. Lite skav på ena räcket annars gick det bra.
canyontight
canyonlandrover
Området är lika snyggt som vi läst. Efter tre km i canyonen slutar vägen vid Charyn river, en lika snygg som kall grön flod. Där gör vi läger och letar fram vår slack-line för första gången på resan. Vi dubbar lägerplatsen till en av de bästa hittills på resan.
river
Nästa dag styr vi tillbaka mot Almaty, stannar på Silk Way supermarket och bunkrar sill och snaps inför midsommar. Hur kazakisk inlagd sill smakar återstår att se.
Sen beslutar vi oss för att ge oss upp i bergen söder om stan, vi har blivit tipsade om att det är ett vackert område som även hyser en liten skidort, Chymbulak,i den enda åkbara dalen. Brist på skyltning gör att vi aldrig hittar skidorten, men vi lyckas köra så långt och högt att vi närmar oss den Kyrgyzsiska gränsen och då tar det stopp vid en militärpostering. Militären låter meddela att det är stängt, men att en liten sedel skulle lösa problemet. Vi vänder och gör läger vid ett observatorium på 3000 m höjd. Utsikten är fantastisk, dock är det kallt och vi fascineras av att man kan vakna i en öken med 30 grader varmt, och på kvällen vara på ett 3000 m högt berg och ha nära nollgradigt.
amazing

Fast i Bishkek

Eftersom vi hade några dagars väntetid i Bishkek, dels på våra visum till Kazakstan, dels på reservdelar till Rachel, så satte vi kurs mot Karakol och bergen i nordöstra Kyrgyzstan. Vår tillfälliga lagning av krängningshämmaren håller än, till vår stora förvåning (se inlägget om Pamir Highway)
Både Kazakstans ambassad och DHL skulle enligt utsago leverera på tre dagar, så vi tänkte att en tripp till bergen blir perfekt. Sex timmars enkel körning tog oss till Karakol.
Karakol är en trevlig liten stad som Sovjet lät bygga som en östlig militär utpost i landet. Nu när det syftet är utspelat är staden en startpunkt för många frilufsare och skogsmullor som vill ut och vandra i bergen. Alldeles utanför stan reser sig bergen 5000 meter höga, och gröna dalar inbjuder till vandring och friluftsliv.

Väl framme unnade vi oss en klippning hos stadens frisör. Där erbjöds både hockeyfrilla och tuffa inrakade mönster, se bild, men vi bad snällt om en alldeles vanlig frisyr. Det gick över förväntan. Johan fick en alldeles vanlig, men en lättare språkförbistring gjorde att Henke fick en populär Kyrgyzsisk framåtkammad variant.

20130616-185828.jpg
Nyfriserade och därmed 28 kronor fattigare gick vi ut till bilen och noterade åter en punktering på Rachels ena däck, vår egen lagning hade gått upp igen, så vi letade upp en däckverkstad. Han skällde på oss för våra amatörmässiga lagningar men när vi mutade honom med coca cola blev han genast lite mer medgörlig och lagade däcket åt oss, denna gång från insidan.

20130616-190552.jpg

20130616-190631.jpg
Efter att ha fixat lite med vår och Rachel’s utsida så besökte vi Karakul Coffee som vi hade blivit rekommenderade. Gott kaffe samt goda mackor. Vi är här mitt under körsbärssäsongen och ägarinnan gjorde en rejäl laddning körsbärs vodka inför vintern. 40 dagar i mörker sen är det klart!

20130616-211845.jpg
Mätta och glada satte vi av mot bergen och Altyn Arashan. En samling varma källor på 3000 meters höjd. Tyvärr hade vi suttit lite för länge på kaféet och bråkat med DHL så det blev snart mörkt och vi slog läger ganska nära en fors. Det är skönt med närhet till vatten men samtidigt brötade det så att vi knappt hörde varandra, än mindre de hästar som vi inte hörde förrän de passerade oss. Lite spännande när det skymmer… Natten bjöd på hällregn och åska vilket gjorde att vi sov ganska dåligt. Vi fick dock grillat varsin köttbit innan vi somnade!

20130616-212156.jpg
Regnet gjorde det ännu mer spännande att köra den lilla vägen upp till källorna. Det gick bra så länge det var sten men när stigen blev lervälling och brant på samma gång så fick vi tyvärr ge upp. Men inte surar vi för det!

20130616-212815.jpg
Vi filmade även lite på nedvägen. Såhär såg vägen ut långa sträckor. Inga topphastigheter direkt…

Läger slogs vid Issyk Köl och vi fick till och med badat. Kallt men riktigt skönt!

20130616-213215.jpg
Förra gången vi var iväg så skrattade vi gott åt det rumänska oljebolaget Rompetrol och även denna resa bjuder på lite skoj. I Bishkek tar man ingen hänsyn till petitesser som att någon annan kanske redan använder förkortningen BP i färgen grön/gul…

20130616-213913.jpg
Efter tre dagar återvände vi till Bishkek och DHL-kontoret. Tyvärr har vårt paket inte kommit än, och vi inser att det nu är helg och vi blir fast här över helgen. Bra tillfälle att besöka stadens bazar! Den är helt hysterisk och innehåller allt mellan himmel och sovjet. Matvaror, inälvor, cyklar, armekläder, leksaker, kinesiskt junk, allt. Vi tittar mest, förundrade över hur allt detta kan hitta köpare. Henke fastnar för en Kyrgyzsisk OS-träningsoverall. 200 kronor. Sotji nästa!

20130616-220343.jpg

20130616-222030.jpg
Nu väntar vi bara på att DHL skall ge oss våra prylar, sen är vi på väg mot Almaty och Sharyn canyon. Inshalla.

Kyrgyzstan

Äntligen i ett land utan visum och registreringar! Kyrgyzstan!
Efter våra tekniska problem på Pamir Highway så ville vi snabbt ur Tadjikistan. Naturligtvis saknades det ett papper i tullen och vi mutade ( = blev lurade) oss ur problemet. 40 $ fattigare men igenom Tadjikiska tullen utan kontroller på under 30 minutter. Vi lämnade alltså Asiens största transitland för droger, med speciell drog-polis vid gränsen, utan att någon så mycket som tittade i bilen. Inte undra på att dom smugglar genom Tadjikistan…
Kyrgisiska tullen gick också smärtfritt, där var inte en bil så vi fick väcka några tjänstemän för att dom skulle få notera våra uppgifter i ett anteckningsblock. Viktigt viktigt.
Det är sjukt vackert och riktigt frodig grönska på Kyrgisiska sidan och när vi stannar i Sary Tash får vi hela Pamir som fond över stäppen. Helt galet.

20130612-174012.jpg

20130612-172303.jpg
Synen av mäktiga Pamirbergen från byn Sary Tash. Ser helt ogenomträngligt ut, men det finns en väg in.

När vi dagen efter fortsätter mot Osh så passerar vi ett pass till med röda berg, vit snö på toppen, vita jurtar i dom gröna dalarna. Det är inte svårt att gilla vårt nya land…

20130612-171808.jpg
På tal om att gilla landet, i Baku träffade vi ett par Schweizare som gillade landet så mycket att dom numera bor här under sommarmånaderna. Dom har en resebyrå här i Osh, MuzToo. En av ägarna, Urs, hade vänligheten att möta oss i Osh och tipsa om boende och matställe. Riktigt trevlig kille.

Efter en dag i Osh satte vi kurs mot Bishkek. Det är ca 10 timmars körning så vi gjorde det på två lata dagar. Vägen inkluderade ännu ett pass, denna gång på ca 3400 möh.

20130612-165031.jpg
Uppe på passet blev vi stoppade av några herdebarn som vi först trodde sålde nåt, men dom ville bara se sig själva på bild.

20130612-170652.jpg
På väg till Bishkek kunde vi skriva in 1000 mil i loggboken. 10 000 km! Bara hälften kvar.
Väl i Bishkek firade vi och lämnade in Rachel för en välförtjänt tvätt och service. Detta var flera timmars arbete för fyra personer och för detta betalade vi ca 700 kronor. Väl investerat. Och då tog inte servicestället betalt för timmarna utan bara för oljorna. Lite märkligt tyckte vi men det stämde. Tvätten var dessutom bra för det inkluderade även insidan av bilen, så vi röjde ur all packning utanför tvätthallen.

20130612-174839.jpg

20130612-170331.jpg

20130612-170530.jpg
Vi hade dessutom en visumansökan att göra i Bishkek. Kazakstan är nästa land och 30 $ vardera och ett ambassadbesök senare får vi veta att ansökan tar tre dagar att behandla. Så nu drar vi till bergen i Nordöstra Kyrgyzstan för lite vandring och kanske ett dopp i Issyk Kul.
Om gud och DHL vill så har vi dessutom nya reservdelar till Rachel i Bishkek när vi återvänder. Det är egentligen inte guds förtjänst utan mer Laisvunas och Roberts, tack tack.
Det kan gå…

Pamir Highway. Rachel dör och återuppstår.

Innan vi lämnade Khorog gjorde vi ett stopp på stadens marknad för att proviantera grönsaker, ägg, choklad, öl och andra livsnödvändigheter. Tankade också upp Rachel och två extra dunkar. Khorog är den sista staden på länge och vi gissar att bränsle och mat kan bli svårt att hitta de närmaste dagarna.

Från Khorog valde vi att köra söderut och fortsätta längs Panj River som utgör Afghanska gränsen och köra genom Wakhan Valley, för att sedan styra norrut och korsa Pamirbergen via Pamir Highway.
I Wakhan Valley öppnar sig dalgången och blir bredare och vyerna över dalen och Afghanistan är helt oslagbara.

20130609-084444.jpg
Första etappen till Ishkashim går som en dans. Vägen är hyfsad, mestadels grusväg och vi gör etappen på ca fem timmar. Vi stannar också för att bada i en varm källa som en turistbyrå rekommenderat. det är ju så hälsosamt… Den skarpa doften av svavelväte får dock två gamla oljehamnsarbetare att vilja vända, men efter ett tag vänjer vi oss och vi hoppar i. Vattnet är så hett så det nästan bränns, men det känns renande och vi kan förstå varför dessa källor varit så viktiga för resande längs sidenvägen.

Nästa dag stannar vi för att hjälpa en Tajik som har fått punka på sin minibuss. Minst sagt. hela fälgen är söndertrasad och vi undrar hur det här gick till. Han är full och stinker sprit. Det kan vara en ledtråd tänker vi. Hela hans familj sitter i bilen och en tragedi kunde varit nära förestående om han vinglat över kanten och ner i floden… Vi sätter honom i baksätet på Rachel och kör mot nästa by där han kan få hjälp, men efter en bit möter vi en bil som visar sig vara hjälpen han har ringt efter. Vi lämnar av honom vid hans fordon, blir inbjudna till hans hus, avböjer och kör vidare.

20130609-101721.jpg

Vi når Langar vid lunch, och när vi börjar klättringen upp till passet som ska ta oss över till Pamir Highway, drar en sandstorm in och sveper in allt i ett brunt dis. Dessutom får vi punktering igen. Samma däck, men ett nytt hål den här gången. Vi byter däcket och åker vidare mot passet på 4330 m.

20130609-102603.jpg

20130609-102729.jpg
Högst uppe på passet ser vi två bilar parkerade vid sidan av vägen. Vi stannar och frågar om allt är ok, dom har det där luriga leendet som säger att något är lurt, dom vinkar oss ivrigt vidare och önskar god tur. Vi ser säckar i bagaget och noterar en gummibåt på taket på en av bilarna. Vi inser att det var opiumexpressen vi stött på. Därav deras iver att bli av med oss.

20130609-103832.jpg

20130609-103925.jpg
Nästa dag startar inte Rachel. Vi är på 4000 meters höjd och vi gissar att det i kombination med dålig dieselkvalitet gör att Rachel inte vill vara med längre. Vi får starthjälp av en Lada, sen vågar vi inte stänga av på hela dagen. Sedan, mitt i en öken, stöter vi på gänget från Siroccoverland . Paret från England som sålt allt och ska köra sin Land Rover till Australien för att starta ett nytt liv. Nördar som vi är så diskuterar vi motorval, dom har 300Tdi och vi TD5, samt faktumet att motorn ryker svart över 2500möh. Alltid kul med märkeskollegor ute i ingenstans.

20130609-104457.jpg
Vi sätter sedan av mot Murghab som vi trodde var lite större, detta är dock fel och vi nöjer oss med att handla livets nödtorft, öl och jordnötter, för att sedan campa ute bland bergen. Precis vid vårt nattläger hittar vi lite gamla horn och funderar på en ny kylarprydnad till Rachel.

20130609-105327.jpg
Nästa dag är landskapet om möjligt ännu kargare. Vi möter totalt tre bilar på hela dagen. Antagligen på grund sv bristen på människor så ser vi äntligen lite vilt. Vi tror det är långsvansat murmeldjur.

20130609-110044.jpg
Strax därefter passerar vi resans högsta punkt. Ak Bajtal passet på 4655möh.

20130609-110341.jpg
Ca 10 km före gränsen blir vägen väldigt dålig och när vi kör över ett gupp så hör vi ett “klonk” från bakvagnen. Det är den #%!!**%# länkarmen till ACE-systemet som gett upp. En kula har hoppat ur sin led. Vi har redan bytt den på bägge sidor innan avfärd men det hjälpte tydligen inte. Henke kommer på den brillianta idén att skifta sidor på länkarna. Sagt och gjort, vi sliter loss dom, bankar ihop den trasiga med en slägga och med en stor sten som städ, byter sida på dom samt förstärker den trasiga med stripes och spännband. Än så länge håller det. Förhoppningsvis får vi nya delar skickade till Bishkek. Inshallah.

20130609-111316.jpg

Vi är nu i Osh, Kyrgyzstan. Slutet på Pamir Highway. Nu ska vi till Bishkek och söka visum till Kazakstan.

Vi hörs

Dushanbe – Khorog

Äntligen har vi alla tillstånd och den info vi behöver så mot Khorog och Pamir-bergen.
Det är olidligt varmt när vi lämnar Dushanbe och värre skall det bli visar det snart sig. JH hade lite problem med värmen dagen innan med feber och illamående men är han OK igen. När vi kommit ur stan så stiger strax temperaturen till 41C. Strax når vi dock bergen och tempen blir hanterbar igen. Nu har dock HH börjat må uselt med feber och hallucinationer. Värmen tar ut sitt…

20130608-152026.jpg

20130608-152235.jpg

20130608-152351.jpg
Nu är vi dock uppe i bergen och det börjar bli riktigt vackert. Vi ser snart den afghanska sidan över floden. Vi skall nu följa gränsen i flera dagar och det är kul att se hur nära varandra dom lever utan att ha någon större kontakt. Nedan bild på en afgansk by.

20130608-230122.jpg
Det sägs att en stor del av Europas opium kommer över denna gräns, vilket bevisas när vi stannar i en av många poliskontroller och en av poliserna vill byta till sig Rachel för ett kilo opium. Vi avböjer vänligt men bestämt.
Nästa poliskontakt är en trafikpolis som stoppar Henke för fortkörning. Han visar en radarpistol med en tom display och hävdar fortkörning. Vi vet med säkerhet att vi har hållit hastighetsgränsen så vi vägrar vi betala. Till slut ger han upp och låter oss åka.

Spännande bro…

20130608-224813.jpg

Tajikistan till vänster, Afghanistan till höger.

20130608-231620.jpg
Det är väldigt vackert men också väldigt branta dalar så man får aldrig några större vyer.
Väl i Khorog så visar det sig vara en större ort med både universitet och flygplats. Flyget har dock bara en linje, Khorog – Dushanbe, och det var tydligen den enda där Aeroflot-piloterna hade risktillägg…
Tack vare de branta bergen så får vi Rachel duschad längs vägen!

20130608-225057.jpg
Vi hittar till Pamir Lodge i Khorog och noterar samtidigt som vi parkerar att vi fått resans första punka. Det är lagningen vi gjorde i Georgien för två år sedan som gett upp efter all misshandel från risiga vägar.

20130608-225249.jpg
Efter att ha provianterat och tankat så far vi mot Pamir! Bara en sak, ligister som vi är måste vi naturligtvis kasta sten till Afghanistan när vi har chansen…

20130608-230955.jpg

20130608-225421.jpg

Dushanbe, Tajikistan

Vi är nu i Dushanbe, Tajikistan! Vi hade en otroligt fin resa hit från Tashkent. vägen över Turkestan Mountains tog oss 2666 möh och var otroligt vacker. Tullen gick problemfritt och stationen var i stort sett folktom, Uzbekistan tillåter nämligen inte Tajikiska fordon på sina vägar och vice versa. Dåligt för grannsämjan men desto bättre för oss.

20130531-230012.jpg

20130531-235239.jpg

20130601-001618.jpg

I Dushanbe ska vi vila ett par dagar och söka tillstånd för att köra Pamir Highway. Resans höjdpunkt i dubbel bemärkelse. Det är en öde och högalpin väg över Pamirbergen i Tajikistan och Kyrgyzstan. Vägen är världens näst högsta och går bland annat över två pass på 4500 meters höjd och är en del av den ursprungliga Sidenvägen. Om vädret tillåter kommer vi även kunna se Peak Lenin och Peak Kommunizm, båda är över 7000 meter.
Eftersom vägen även går genom den autonoma provinsen Gorno Badakshan krävs ett särskilt tillstånd av myndigheterna, GBAO-permit. Om man köper tillståndet av en resebyrå eller ambassad kostar det runt 50 USD per person men av en tillfällighet hittade vi en hemsida som beskriver hur man kan göra det för tre USD, genom att gå till en bank och sedan till myndigheten för visum och registrering, OVIR. Detta fungerar, och går på en dag. Kolla in följande länk om du skall resa i Pamirbergen:
http://siroccoverland.com/2013/05/22/overlanders-tips-getting-your-gbao-permit-in-dushanbe-for-3/

Det finns risk att drabbas av höjdsjuka i Pamir, så vi tänker ta det långsamt och spendera ca 10 dagar mellan Dushanbe och Osh, Kyrgyzstan. Dessutom går Pamir Highway bitvis utmed gränsen till Afghanistan och kringområdena är här minerade enligt vår guidebok. Så här gör man klokast i att inte gå för långt ifrån bilen…
Vi hörs om 10 dagar!

Vi beslutade oss för att lämna Uzbekistan före vi hade planerat. Av flera anledningar.

– Poliser stoppade oss dagligen för att kontrollera våra pass och papper, och en gång påstod dom att Henke kört för fort och ville med all säkerhet ha en muta. Helt plötsligt kunde Henke ingen ryska alls och lyckades undslippa att betala genom att vägra förstå vad poliserna sa. Poliserna insåg att dom skulle gå bet och lät oss köra vidare efter en stund.

– Sedan var det ju det här med diesel. Eftersom det var så svårt att få tag i diesel vågade vi inte göra för långa utflykter. Ett ställe vi lyckades hitta diesel på återvände vi till ett par dagar senare, men då hade han ingen diesel kvar och kunde inte säga när det skulle finnas igen. Dieselproblemet gjorde bland annat att vi valde bort att köra till Samarkand, vilket var väldigt tråkigt då vi hade sett fram emot detta.

– Vidare kan man som turist i Uzbekistan inte välja var och hur man vill bo. Det är bara vissa hotell som har tillåtelse av staten att ta emot utländska gäster, detta på grund av att staten kräver att hotellet registrerar varje gäst varje natt. Som bevis på detta får man en liten registreringsbiljett som skall visas upp vid utträde ur landet. Saknar man biljett från någon natt riskerar man dryga böter och långa förhör. Detta gör tex att man inte kan campa i naturen och inte bo på billiga vandrarhem och homestays.

Sammantaget kändes inte Uzbekistan som ett optimalt land att turista i så vi lämnade landet så fort våra visum till Tajikistan var färdiga. Innan vi lämnade hann vi dock med ett besök hos en sidentillverkare. Detta siden som har gett namn åt vägen vi kör och är en av anledningarna till att det upprättades handelsvägar mellan Europa, centralasien och Kina. Tillverkaren vi besökte använde sig fortfarande av traditionella metoder och processen från silkesmask till färdigt sidentyg är ett imponerande och tidskrävande hantverk.

20130531-211531.jpg
Varje silkesmask producerar ca en km silkestråd

20130531-211659.jpg
Det är en underdrift att säga att maskarna dör under processen. Kokande vatten hälls över kokongerna för att lösa upp tråden

20130531-211823.jpg
Tråden spinns upp på spolar

20130531-211858.jpg
För att sedan färgas och vävas till sidentyg

20130531-211909.jpg

Tashkent; jordbävningar och dieselbrist

20130530-183825.jpg
Khast Imom, Tashkent. Uzbekistans religiösa center och ett av världens äldsta bibliotek.

Så, vi är “fast” i Tashkent i några dagar för att få Tadjik-visa.
Helt OK tänkte vi, stor stad och mycket kultur så det här blir grymt. Vi checkar in på ett centralt guesthouse.
Sådär visade det sig. Staden är “justerad” efter sovjet-tänk så allt är ganska utspritt = mycket knatande och ingen direkt stadskärna.

Vår första natt i Tashkent vaknar vi 03:18 av en jordbävning. Allt skakar och folk springer ut på innergården. Vana katastrofturister som vi är så sitter vi nyvaket i sängarna och väntar lite. 30 sek senare har skalvet klingat av och vi stensomnar igen. Det visade sig senare vara 5,2 på richterskalan…
Förutom jordbävningar så har Tashkent en tunnelbana som inte bara är ett kärnvapen-skyddsrum utan dessutom är väldigt utsmyckad. Tyvärr har det slarvats med underhållet men jävlar i min låda vad den ska varit snygg när den byggdes. Pga att det är skyddsrum, är alla stationer tungt polisbevakade och det råder totalt fotoförbud…

20130530-190422.jpg
Tashkent har ingen riktig stadskärna, men uzbekerna själva tycker att centrum är området runt Chorsu bazar. Här finns allt från levande djur till tvål till frön och mängder med billigt junk. Den bästa delen var grönsaks- och kryddavdelningen. Vi köpte en burk honung, mycket gott.

Nästa förmiddag var det ett nytt jordskalv. Inte lika kraftigt, men nog för att skaka om byggnader och få oss att inse att jordskalv är vardagsmat här borta. Vi bestämmer oss för att lämna stan och köra norrut för att titta på lite berg. Nationalparken Ugam Chatkal visar sig från sin bästa sida och bjuder på sol och fantastiska vyer.

20130530-215124.jpg

20130530-215413.jpg

Vi har upplevt ett helt nytt problem i Uzbekistan; det finns ingen diesel. Det säljs inga dieselbilar och därmed säljs ingen diesel på mackarna. Rachel behöver diesel så det här har varit en stor utmaning. En gång kom vi över 40 liter som vi fick köpa i dunkar av en lurig typ bakom en mack. En annan gång köpte vi 30 liter av en ännu lurigare typ på vägrenen på en motorväg. Vi hade inte hört något om detta innan så det är lite av en huvudvärk som kommer styra hur vi kan resa i landet.